Genom svårigheterna mot stjärnorna

... av telefonförsäljare. Alltså inte sådana som ringer, utan de som man möter i varuhus och dylikt som ska pracka på en abonnemang. I morse hann jag inte äta frukost hemma så jag köpte en macka på uni. Jag sätter mig lite för mig själv, helt isolerad från omvärlden eftersom jag lyssnar på musik och läser tidningen. Jag känner just att jag kanske inte borde ha så mycket smörgås i munnen. Då ser jag en kille stå vid mitt bord. Åter igen så tänker jag att han nog vill fråga om vägbeskrivning eller så. Då ser jag att det står "Tele2" på hans t-shirt. "Åååh neej" tänkte jag då. Vore ju illa om jag hade sagt det ändå.

Försäljare: Vad har du för abonnemang?
J: Tre
F: Bla bla bla bla
J: Jag är inte intresserad
F: Varför inte?
J (något besvärat): Min pappa betalar mitt abonnemang så det är han som bestämmer.

Det är ganska pinsamt att vara 21 år och få sitt abonnemang betalt av pappa.. men .. äsch det var ju inte det jag skulle skriva om nu.
När jag skulle till Pekås var det några andra telefonsnubbar som stod det. Som tur var så blev de nog rädda av mitt horribla utseende (träningskläder, allmänt sunkig).
  Alltså, telefonförsäljare är också människor (tror jag) och jag tycker synd om dem som måste utföra det där arbetet.. men ni kan väl låta bli att prata med mig iaf?