Genom svårigheterna mot stjärnorna

  För bara några dagar sen satt jag och beklagade mig för CH över att det känns som att jag av flera av mina vänner har blivit ett andrahandsval och ibland ofta helt enkelt bortglömd. Det är ett uttalande som jag nu ångrar. Inte för att någon av er har tagit del av det tidigare, men jag ångrar det ändå. Jag har verkligen ingen rätt att klaga, då jag nu har insett att jag inte alls blir bortglömd. De senaste dagarna har jag fått hur många chanser som helst att umgås med underbart fina människor, men jag har varit tvungen att säga nej eftersom att jag har haft så mycket att plugga i veckan. Tre personer har idag frågat mig om vi ska hitta på något idag/imorrn. Synd att jag åkte till Säffle för annars hade jag ju inte tackat nej.
  Usch och fy på mig som kan säga så om människor som jag vet inte skulle lämna mig om jag inte gjorde något riktigt urbota dumt. Oooch, jag ska bli bättre på att planera min tid så att jag får tid över för de människor jag tycker om. För mig är det nämligen dessa människor som gör mitt liv och i jämförelse med dem (er) är studier ingenting.