Fredag 25 april

Ja, tekniskt sett är det fredag nu... även om jag fortfarande skulle vilja kalla det för torsdag. På sistone har jag varit riktigt duktig på att lägga mig i tid och idag (igår) var jag riktigt duktig. Jag somnade vid 20.30. Problemet var dock att jag vaknade vid 00.00 igen och kunde inte somna om. Jag underhöll mig med att msn:a med lite folk och efter en timme försökte jag mig på att sova igen. Vid det här laget så blev jag irriterad över en sak som hände på torsdagen, men som jag hade lyckats släppa någorlunda i alla fall.
     Det som hände var att först i onsdags så ringde min chef från mitt förra sommarjobb och ville prata med mig. Jag sökte jobb där för ett par veckor sedan. Just då stod jag inne i en affär med MB och LB, så jag och chefen beslöt sig att vi skulle prata på torsdag (igår) istället. Jag blev så klart hoppfull om jobb, eftersom jag drog slutsatsen att en arbetsgivare hör av sig tidigare till dem som de tänkt anställa. Jag hade all anledning att vara hoppfull, eftersom hon ringde igen på igår och sa att jag hade fått jobb. Hon hade dock en anmärkning från sommaren innan som jag "borde tänka på". De har, som sig bör, en utvärdering av de sommarvikarier som varit där. Då hade de tydligen sagt att jag ofta blev sittandes när jag inte visste vad jag skulle göra, vilket för mig är ren och skär lögn. Jag jobbade så mycket jag kunde och satt inte mer än någon i den ordinarie personalen. Jag påpekade lite försiktigt att så upplevde inte jag det och då fick jag till svar att det kanske inte är så lätt att se själv. Då kändes det som att jag blev dumförklarad, för man vet väl själv om man under åtta veckors tid tar intiativ eller inte? Visst, ibland är det svårt att veta vad som ska göras, men under åtta veckors tid så bör man ha på känn om man gör tillräckligt mycket. Jag valde dock att inte ta upp det till diskussion, eftersom jag inte vill riskera att inte få något jobb. Jag har nämligen inte sökt något annat, vilket jag kanske borde ha gjort. Vanligtvis så brukar jag intala mig själv att inte irritera mig över saker som jag inte kan göra något åt, men detta blir något helt annat. Jag skulle kunna göra något åt det, men då riskerar jag att inte få något jobb... tror jag iaf. Att inte kunna säga emot något som är orättvist irriterar mig. Jag känner mig så liten och maktlös, på ett sätt som jag faktiskt aldrig har gjort förut. Det som irriterar mig mest är att mina arbetskamrater inte sa till mig att de upplevde det så. Den enda respons jag fick var från en som sa att hon skulle tala gott om mig på utvärderingen för att hon tyckte att jag arbetade bra. Det fick jag inte höra något om under mitt telefonsamtal. Eftersom att de inte sa något då så känns det mycket som någonting som de har hittat på. Sammanfattning: jag är irriterad över att jag känner att jag blivit orättvist behandlad.
    Annars tillbringades dagen en del på universitetet. Vi hade seminarie om erfarenheter av kristendomsundervisning, både sådan vi hållt i själva, som vi sett våra handledare har haft och den undervisningen vi själva har fått. Det är intressant att se hur få som håller sig till kursplanen, som till stor del går ut på att livsfrågor ska diskuteras.
   Efter seminariet så åkte jag hem och inväntade samtal och läste "Gud & Darwin - känner de varandra?" Den är mycket intressant. Just nu läser jag om religion och djurrättsfrågor, vilket båda är saker som intresserar mig. Goodie goodie!
  När jag hade pratat så åkte jag och kusin SA till Bergvik. Hon skulle ha en massa saker, men kom iaf hem med en mascara. Det var skönt att träffa henne för då fick jag tankarna bort från jobbet. Yesh yesh.
   Nu ska jag msna lite med sötaste Sophie och sedan kanske läsa lite mer i boken så att jag kan koppla bort jobbet helt och hållet.

Puss!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0